Clavichord

 - Anhängningsstift


 

Home >> Resources >> Lindholm >> Analyser >> Anhängningsstift >> Detaljanalys


Baslinjernas vinkel

Linjen genom vänsterstiften i basfyrgrupperna möter i standardmodellen före 1800 baksargen två tum från vänstra inre bakhörnet. En linje genom hörnet mellan klavlisten bakom klaviaturen och högra klavsidan, och som är vinkelrät mot denna baslinje, har nästan samma riktning som strängarna (se figuren nedan). En linjal lagd i linjen och stödd mot klavsidehörnet har kunnat användas för att dela in stiften i grupper som ger avtagande stiftavstånd från bas till diskant.

En av ändringarna i standardmodellen som gjordes ca 1800 var att bredda vänstra anhängningsstocken. Den vänstra baslinjen försköts då först ett baslinjeavstånd åt höger (X5923, N191234) för att senare mätas 2 1/4" från bakhörnet (M756, SMF52, X4003).

I sexoktaversmodellen före 1800 mötte vänstra baslinjen baksargen 2 1/2" från bakhörnet.

Sexoktaversmodellen efter 1800 har ett tillvägagångssätt som ger en bättre överensstämmelse med strängriktningen. Bakersta stiftet i vänstra baslinjen markerades 5" från baksargen och 2" från sidosargen. Linjalen mot klavsidehörnet placerades så att det vinkelräta avståndet till det markerade stiftet var 7". Skärningspunkten mellan linjalen och den vinkelräta baslinjen bestämde samtidigt det lägsta anhängningsbasstiftet.

Standardmodellen före 1800:

 

Standardmodellen efter 1800:

 

Sexoktaversmodellen före 1800:

 

Sexoktaversmodellen efter 1800:


Baslinjernas avstånd

Baspartiets stift är ordnade utefter fyra linjer där avståndet mellan ytterlinjerna är 13/16" för de tidigare klavikorden och upp till 1" för de senare. I de senare sexoktaversklavikorden har avståndet utökats till 1 1/16".

Diskantlinjens vinkel

Diskantlinjen möter i standardmodellen vänstersargens insida 4" eller, för senare klavikord, 4 1/8" från bakre innerhörnet och baksargen 36" - 37" från bakre innerhörnet. Det tidigaste klavikordet (N53988) har baksargmåttet 36" , de senare 36 1/2" eller 37".

I klavikorden M756 och SMF52 följer stiften en rät linje mellan f och c1. Först från c1 följer stiften diskantlinjen.

 

I de tidigare sexoktaversklavikorden möter diskantlinjen vänstersargens insida 5 3/16" från bakhörnet och baksargen 40" - 40 1/2" från bakhörnet.
I de senare sexoktaversklavikorden går diskantlinjen genom det bakersta stiftet i vänstra baslinjen (5" från baksargen, 2" från sidosargen) och möter baksargen 41" från bakhörnet.

Stiftpositioner

Avstånden mellan strängarna avtar från bas till diskant. Med hjälp av en vinkelhake förd utefter linjalen har avtagande avstånd för grupper av stift utefter bas- och diskantlinjen kunnat markeras. Med utgångspunkt från dessa har sedan en delning av de markerade avstånden utefter linjerna gett samtliga stiftpositioner.

Gruppavstånd i baspartiet

Utgångspunkt har varit den bakersta fyrgruppens vänsterstift, som i standardmodellen är hitersta strängen för tonen f och i sexoktaversmodellen hitersta strängen för tonen c# (före 1800) eller c (efter 1800).
I standardmodellen före 1800 har den markerats 4" från baksargen på baslinjen. Efter X5823 (1801) utökades avståndet vartefter till 4 1/8". I sexoktaversklavikorden är avståndet 5".
Baspartiet består av 13 x 4 = 52 stift. I standardmodellen är avståndet mellan lägsta och högsta stiftet 6 7/8", som delats i 3 1/2" /F1-F) och 3 3/8" (F-f#). Avståndet mellan sista basstiftet och f-stiftet på baslinjen är 5/16" och avståndet F-f utefter baslinjen blir då 3 1/16".

Sexoktaversklavikorden före 1800 har som standardmodellen tretton fyrgrupper i baspartiet. För att kunna behålla F- och C#-tonerna i vänsterraden har de två lägsta stiften för C1 adderats före fyrgrupperna. Avståndet från C#1 till sista stiftet i vänsterlinjen är 7", som delats så att den lägre hälften av fyrgrupperna omfattar 3 3/4" och den högre 3 1/4". Avståndet mellan C1 och C#1 är 3/8".

Sexoktaversklavikorden efter 1800 har likaså delat 7-tumsavståndet utefter vänstra baslinjen så att den lägre hälften av fyrgrupperna omfattar 3 3/4" och den högre 3 1/4"

Underdelning av baspartiet

Stiftpositionerna behöver bestämmas så att avstånden minskar kontinuerligt från basen och uppåt. Detta åstadkoms genom delning av stiftgrupper så att den lägre hälften av gruppen får större plats än den högre. De delade grupperna kan i sin tur delas på samma sätt.

De tolv avstånden mellan fyrgrupperna i basen delades i standardmodellen i 3 1/2" och 3 1/16". Även dessa delades i olika stora stora delar.

6 9/16
3 1/2
3 1/16
1 13/16
1 11/16
1 9/16
1 1/2

Förtätningen åstadkoms av att grupper med samma antal stift får allt mindre utrymme. Ett annat sätt att beskriva delningen är att dela i lika stora hälfter, men med olika antal stift. Om 7" delas i 3 1/2" + 3 1/2" och den första halvan omfattar 6 fyrgrupper och den andra halvan 7 fyrgrupper innebär det också en förtätning. Delas den andra gruppen i 3 + 3 + 1 fyrgrupper får man följande schema. Den sista fyrgruppen, 7/16", är något mindre än den näst sista, som är 8/16".

7
3 1/2
3 1/2
1 13/16
1 11/16
1 9/16
1 1/2
7/16

 

I sexoktaversklavikorden, där 7-tumsavståndet delats 3 3/4" + 3 1/4", varierar underdelningen något.

 
7
 
3 3/4
3 1/4

X5742
S1795

2
1 3/4
1 11/16
1 9/16
M3440
1 7/8
1 7/8
1 11/16
1 9/16

X5779
X5536

1 15/16
1 13/16
1 3/4
1 1/2

Gruppavstånd i diskantpartiet

När diskantlayouten för modellen bestämts har, på samma sätt som i baspartiet, avtagande oktavavstånd mätts med vinkelhake förd utefter linjalen. Detta har gett positionerna för c-korens bortre sträng I standardmodellen är vinkelavståndet mellan baspartiets lägsta och högsta stift 6 7/8". Ytterligare 1" ger c1. Oktavavståndet c1-c2 är 1 7/8", c2-c3 är 1 3/4" och c3-c4 1 1/2". Om högsta tonen är a3 är avståndet c3-a3 1 1/8".

.

För att få en lagom kontinuerlig minskning av strängavstånden har därefter övriga stift i oktaverna bestämts med delning, först i olika och sedan i lika delar. Diskantlinjens vinkel avgör hur stort avståndet mellan c-stiften blir utefter linjen. För bekväm delning bör tumavstånden anpassas till närmaste åttondelstum. Vinkeln har därför valts så att oktavavståndet c1-c2 är 9 7/8". De andra oktaverna har i sin tur anpassats till ett närbeläget tummått, vilket kan innebära en liten avvikelse från den ursprungliga vinkelbestämningen. En obetydlig ändring av vinkeln gör att skärningspunkten med diskantlinjen flyttar sig avsevärt. Vinkelbestämningen har då behövt justeras så att sista stiftet kommer på lagom avstånd från baksargen. Det här är ett argument för att vinkelbestämningen använts i den löpande produktionen och inte bara i layoutplaneringen,

Hur kan övergången från baspartiet till diskantpartiet ha gjorts? Det visar sig ha skett på lite olika sätt.

Den tidigare versionen av standardmodellen utgår från sista stiftet i baspartiet (bortre stiftet för f#). Vinkelavståndet dit från lägsta basstiftet är 6 7/8". Eftersom delningen ska göras mellan c-toner passar det bra med f#, som är en halv oktav från c1, och det är också bortre strängen i koret som gäller för diskanten, eftersom det är den som används vid stegkonstruktionen och mensurbestämningen. I standardmodellen före 1800 är det 5" från f# till c1 utefter diskantlinjen.

Modelländringen ca 1800 medförde en del ändringar i övergången mellan baspartiet och diskantlinjen.

Den utökade basen i sexoktaversklavikorden har krävt andra lösningar. Delningen av baspartiet har gjorts med vinkelavstånd upp till sista stiftet i vänsterraden, 5" från baksargen. Fortsatta vinkelmått har gett positionerna för c-tonerna på diskantlinjen. För sexoktaversklavikorden före 1800 betyder det att vinkelavstånden är 2" upp till c1, 2 1/8" för oktaven c1-c2, 1 7/8" för c2-c3 och 1 5/8" för c3-c4.

Eftersom sexoktaversklavikorden efter 1800 har en annan vinkling av baspartiet är avstånden där 2 1/2" upp till c1, 2 1/2" för oktaven c1-c2, 2 1/4" för c2-c3 och 1 7/8" för c3-c4.

Högsta stiftet i vänstra basraden är i de tidiga sexoktaversklavikorden det hitre stiftet i c#-koret, vilket inte är lämpligt för den fortsatta delningen utefter diskantlinjen, som vill ha grupper om 3-6-12 stiftavstånd. Detsamma gäller även sista stiftet i baspartiets högerrad, som användes i standardmodellen. Utgångspunkten för måtten utefter diskantlinjen har då istället fått bli hitre stiftet i d-koret.

I de senare sexoktaversklavikorden är högsta stiftet i vänstra basraden hitre stiftet i c-koret. Bortre stiftet i koret är då lämplig start för de fyra oktaverna utefter diskantlinjen.

Underdelning av diskantpartiet

Oktaven c1-c2 är i standardmodellen 9 7/8" utefter diskantlinjen. Oktaverna c2-c3 och c3-c4 kan variera något, troligen beroende på att vinkelbestämningen lätt ger avvikelser. Avståndet f#2-c3 varierar t.ex. mellan 4 1/4", 4 1/8"och 4 3/16". Översta halvoktaven varierar mycket mellan de olika instrumenten. Oktaverna har i regel olikdelats, men med olika skillnad mellan delarna. Likdelning förekommer också. Underdelningen har också gjorts med likdelning eller olikdelning.

 

Det tidigaste av de analyserade klavikorden, N53988 från 1785, är ett undantag. Diskantlinjen är där något brantare och om avstånden mellan c-oktavernas strängar ska vara desamma måste måtten utefter diskantlinjen vara något kortare. Oktaven c1-c2 är därför här 9 5/8", c2-c3 8 5/8" och c3-c4 7 3/4". Olikdelningen har sedan ibland gjorts även på lägre nivåer.

 

Sexoktaversklavikorden före 1800 har i stort sett samma mått utefter diskantlinjen som standardmodellen. Eftersom diskantlinjens vinkel här är brantare betyder det en ökning av strängavstånden.

 

Sexoktaversklavikorden efter 1800 har likaså diskantmått som på standardmodellen. Övergången från baspartiet till f# på diskantlinjen skiljer sig dock från den tidiga sexoktaversmodellen eftersom måtten tas från olika basstift.