Clavichord

 - Mensur


 

Home >> Resources >> Lindholm >> Analyser >> Mensur


En sammanställning av klingande stränglängder för ett klaverinstrument brukar kallas instrumentets mensur. Mensuren behöver planeras noga av klaverbyggaren. En sträng som är för lång kan inte stämmas upp till den avsedda tonhöjden utan att riskera att brista. En sträng som är för kort klingar orenare, klangfattigare och svagare än nödvändigt.

Två strängar av samma tjocklek, material och med samma spänning där den ena är dubbelt så lång som den andra ger ett oktavintervall. En mensur där oktavsträngar har detta förhållande brukar kallas pythagoreisk. Om materialegenskaperna är lika ligger alla stämda strängar i en sådan mensur lika långt från brottgränsen. Det gäller även om strängtjocklekarna varierar. Visserligen är en tjockare sträng starkare än en tunnare, men det balanseras precis av den högre spänning som krävs för att nå rätt tonhöjd. Men även om materialet i strängarna är detsamma behöver inte materialegenskaperna vara det. Strängtråd tillverkas genom att tjockare tråd dras genom allt trängre hål, som då gör strängen tunnare och längre men faktiskt också något hållfastare. Det gör att tunnare strängar tål högre spänning och därför kan stämmas lite högre. Eftersom strängtjocklekarna avtar mot diskanten i ett klavikord betyder det att den kortare strängen i ett oktavförhållande tål att vara något längre än hälften av den längre utan att komma närmare brottgränsen. Klavikordbyggarna på 1700-talet var medvetna om detta och utnyttjade det i sina mensurer. En mensurkurva kan åskådliggöra detta. Hade kurvan varit horisontell i diskanten hade menuren varit pythagoreisk. Lutningen visar att strängarna i stället är något förlängda uppåt. I basen förkortas strängarna allt mer för att inte bli längre än instrumentstorleken tillåter.

Ett sätt som instrumentbyggare förr använde för att beräkna alla stränglängder i en oktav var att utnyttja en enkel triangelkonstruktion med hjälp av tumstock, vinkelhake och passare. Det är rimligt att tro att Lindholms klavikordmensurer har beräknats med en sådan metod.

I klavikorden med omfång upp till c4 viker stegets diskantända av mot baksargen. Det förkortar de översta klingande strängarna, som därför avviker från mensurkurvan.

Före 1800 är stränglängden för lilla f ungefär 37". Det är lite för långt om man beräknar enligt triangelkonstruktionen ovan. Stegstiftändringen i klavikorden efter 1800 ger en stränglängd som är drygt 36", vilket stämmer bättre.


N53988

 


X5823

Om stränglängderna beräknats på detta sätt, vad har då varit utgångspunkten, c1 eller c2? Med c1=25" som utgångspunkt blir lilla f ungefär 37 1/2", med c2=13" ungefär 36 1/4". Det senare värdet ligger närmare uppmätningen, så därför förefaller det sannolikast att c2 bestämts först. Att den kortare strängen i koret valts är naturligt med tanke på att det är den som använts vid stegstiftsmarkeringen.